zerbembasqwibo.blogg.se

I helgen deltog jag i 10mila, igen. Det ska inte handla om min egen förmåga som jag testade och passerade mina gränser. Jag såg tre andra exempel.

Vi börjar i duschen. Massa trött, slitna gubbar, några juniorer, få elitlöpare.Trängsel men ingen hets. I duschen, ett svagt droppande. Så här duschar de med torgskräck jämt, pressade mot väggen. Där kom dropparna ner. Schampoo använde nog bara de med flint. Men det var ett medvetet val. Systemet som värmde vattnet nådde sin förmågas gräns. Det blev att välja, antingen bibehålla flödet och sänka temperaturen, eller tvärtom, vilket valdes, sänkt flöde men bibehållen temperatur. Kompromisslöst och enkelt, så som det kan vara med tekniska system som helt enkelt går att styra fullt ut efter rationella beslut. Systemet klagade inte över beslutet utan levererade sin värme, droppvis.

På tidig söndagmorgon var det dags för middag eller frukost, eller båda. En pytt och kaffe beställdes i markan. Han som tog betalt såg ut att vara rätt nära sin förmågas gräns. Han hade jobbat hela natten. En pytt och en kaffe, tack.

Han slog in pytten, och sedan, med frågande blick: Vad mer? Mitt närminne är inte så bra nu...  Det kan jag hålla med om. Han hade gått över sin gräns. 

 

Sedan var det sjätte sträckan då. Ledarlaget sände ut en av sina mest rutinerade natträv i ledning med hela sex minuter. Stabila löparen skulle förvalta det som Rassmus Anderson ryckt loss på långa natten. Den rutinerade herren, vi kallar honom Mr T, har haft skadeproblem och nu är det väl de sista åren som riktig elitlöpare som väntar. Viljan att vinna med sitt fina gäng var maximal. Hård satsning med specifik träning innan 10mila, årets riktiga höjdpunkt, hade genomförts. Han ville helt enkelt vara med och vinna med sitt lag!

Ettan gick fint, men mot tvåan började eländet. Vi som såg GPSen gillade den sportsliga underhållningen, för de jagade lagen kom närmare och spänningen ökade. Men när det fortsatte, och fortsatte och fortsatte, och vi även fick se den irrande löpningen under en storbom, flackande blickar åt olika håll, ja då blev det för mycket. Kunde inte kameramannen lämna honom ifred? Koppla bort GPSen? Låt honom reda ut sina då stressade tankar och komma in i matchen igen?

Efter målgång och den gissar jag delvis gömda besvikelsen kom åter mikrofonen fram, och utlåtandet över prestationen vi fick höra var som ett tacktal, men omvänt. Löparen ursäktade sig och beklagade misstaget. Jag ville bara skrika, ALLT ÄR OK, här får du en kram! Alla har vi varit där, många var där speciellt denna nat... Så många tappade sugar som ligger där i skogen.

När man varit på sin absoluta topp och skador, löphastighet, skadeåterhämtning, syn och kanske ibland även motionvationen är på tillbakagång, då gäller det att inse att ens gräns är flyttad. Man måste springa mer runt på stig, köra med lääsglasögon, sänka sin förväntning. Men, att flytta sin gräns neråt men vilja ha samma resutat gör att man måste övertpresera än mer. Jag tror att idrottsspykologer får studera detta mer, men jag såg en löpare som passerade sin nya förmågas gräns, och det var smärtsamt att vara så nära, mer smärtsamt än de andra exemplena. 

 

Idrott är att lyckas vara så nära under sin förmågas gräns som möjligt, att justera gränsen, eller att sprnga den. Man vet aldrig helt i förväg var gränsen är, eller om det går att spränga den eller om det är bättre att ligga under den med marginal, eller om man också med lite tur kan lägga sig över den och ändå nå framgång!