Då ska vi se om det går att reda ut ekonomifrågan...

Vi måste börja med lite grunder tror jag.

Vi har en stat, en kommun och ett landsting dit vi betalar skatt från våra inkomster. Dessa pengar ska användas klokt för det som är gemensamt och för trygghetssystemet.

Sen har vi banker som numera är fristående från staten, de drivs privat och med vinstintresse. Staten backar upp deras risktaganden i all fall delvis genom bankgarantin. Bankerna har monopol på vissa tjänster i samhället.
 
Sen har vi då företag. Dessa företag vill tjäna pengar. Att sälja prylar till många och ta en procent på det hela är ett sätt att jäna pengar. När man liksom inte har mer att hämta där, så kan man försöka privatisera det offentliga, för att då kunna ta ut effektiviseringar som vinst istället för i billigare för stat (lägre skatt) eller mer troligt bättre service i det offentliga. Att genom statens försorg dra in säg minst en redjedel av alla intäkter, och sedan fritt så mumsa ur syltburken, det är en våt dröm för vilket företag i bransch som helst!
 
Att tjäna pengar på att sälja produkter eller service bygger oftast på att man strävar efter att komma så nära optimum som möjligt: tar en gratis råvara (naturresurs) i starten, och man låter de som i världen jobbar billigast förädla den. Detta går naturligtvis i flera led. Gemensamt i alla led är att vi använder återigen "gratis" energi, i bästa fall så snabbt som möjligt förnyelsebar energi och i sämsta fall "engångsenergi" i form av fossilt eller kärnbränslen.
 
Någon gång 1982 var s och m eniga om att det var viktigt att företagen skulle tjäna mer pengar. Syftet skulle vara att de skulle investera mer och därmed skapa mer jobb. Palme ledde en devalvering vilket i ett nafs sänkte lönerna för folket, men det gick bra för vår exporttunga industri. Vinsterna ökade på bekostnad av lönerna.
 
M har fortsatt arbetet genom att sänka skatterna, och sänka mest för de som tjänar mest. Även de som arbetar mycket har fått sänkt skatt.
 
 
Tesen om förtrffligheten med företagens större vinster har sedan dess gällt allenarådande, och nu idag är man alltså inne på varianten att sälja ut så mycket som möjligt, för att kunna ta ut effektiviseringar och förbättringar i mer vinster till företagen.
 
Det har visat sig att denna metod, att ge företagen större möjligheter till vinster, inte har lett till lägre arbetslöshet. Tvärtom har den ökat och det har också gjort att pengar aggregeras högt upp i näringskedjan. Klyftan mellan rika och fattiga växer, och vi är idag tillbaka på nivån kring 1970 vad gäller lönernas storlek i förhållande av företagens vinster. 
 
Förstår man detta är det enkelt att inse all utförsäljning och varför man vill sänka skatterna för de högst betalda. Dock har s och m (haft?) olika motiv. 
 
 
Undersökningar har visat att den som av någon anledning fått mycket pengar tenderar att tycka att denna förtjänar detta. Om det så skett på tur eller genom arv så är människans natur sådan att man anser det berättigat. Vi kan gissa vilka som röstar höger av denna anledning, det vill säga att det inte är mer än rätt att vissa har mycket mer än andra. Andra sidan har, eventuellt och åtminstone längre ner i partileden, strävat efter högre sysselsättningsgrad. 
 
Men här någonstans kan amn undra varför s och m haft samma inriktning i så många år då det är rätt uppenbart att det lett till ökade klyftor och högre arbetslöshet, och lägre lägstalöner? Kan den hemska som hände i sensk politik 1986 förklaras här någonstans? 
 
Hur går man vidare? Ska fundera mer, och ta tacksamt emot synpunkter i kommentarerna om mina funderingar och mitt teoretiserande.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0