zerbembasqwibo.blogg.se

Inte ens den stora dammens turbiner orkar med. Vårfloden släpps fri och älvens dån är åter som den varit i tusentals år innan cement och stål tystade den, band den och omformade vattenfallet till TV-tittande, rakande med maskin och elektriskt lyse sent på nätterna.
Jag stod där och stirrade ner i det humusbruna vårvattnet som forsade i en snabb slät plym nerför luckornas rutchkana, för att sedan brutalt kastas upp i luften för att döda så mycket energi som möjligt. Det iskalla vattnet kylde luften och nedströms kände man en kall vind svepa långt ner längs älvfåran, som att kliva ner i en matkällare mitt i sommaren.
Löven började spricka ut och man kan inte längre se solen rakt i ansiktet genom trädstammarna. Men den är heller inte helt skymd bakom en tjock vägg av löv. Man ser i närbild hur löven liksom ligger färdigpackade i sina knoppar likt noggrant hopvikta fallskärmar i sina ryggsäckar, för att med samma fart när våren rycker i snöret vecklas ut på bara ett ögonblick.

Mest fascinerande är nog rabarbern. En röd knopp skjuter upp, och ur detta huvud kommer ett helt perfekt hopvikt blad, som ser ut som en riktigt veckad bergskejda innan det viker ut sig i sin fulla prakt och till slut är nästan helt slätt, som ett segel i hård vind.

Det finns också ett skirt ljust sileshår på marken, det är de växter som snart ska ta över hela den bruna lövmattan och dränka den i sin grönska, som kommer sluta vara så ungdomligt ljusa och spridda.